Dansantakossan

Tårarna rinner och mitt hjärta blöder. Den 26/4-20 fick jag ta det svåraste beslut jag någonsin tagit. 

Min bästa vän, min vapendragare, hon som rymt, skällt ut folk och som betat gräs som ett får, hon fick somna in. 

Min älskade tjej, min tant, min rulltårta, min limpsmörgås. Hon hade sååå många smeknamn. 

 

Smilla var en väldigt aktiv voffe. Hon kunde sitta i timmar i motvind och vänta på löven. Löven som hon sedan slet i tusen bitar. 

 

Förra lördagen så började resan mot slutet. Hon blev så dålig. 

Hon tappade bakbenen. Dom ville inte följa med längre. Hon fick spasmer i dom och hon fick svårt att bajsa. 

På söndagen blev det ännu värre och jag bestämde mig för att åka in till veterinären. 

Väl på plats så började vi prata om livmoderinflammation. Allt tydde på det. Blodprover och temp visade bra värden. Liten hög sänka, men annars såg det fint ut. 

 

Veterinären ville göra ett ultraljud och när det var klart kommer hon tillbaka och säger att det inte är livmordern. 

Jag fylldes av lättnad och andades ut, jag slappnade av och kände mig hoppfull. Min lilla tjej mår ok, hon får följa med hem. 

Sen kom det där lilla ordet som förstör så mycket. Ett ord ingen vill höra.... 

 

 

MEN..... 

Veterinären tog ett andetag och sa: 

"Det är ingen livmoderinflamation, MEN...... Vi hittade tumörer...." 

Där slutade jag lyssna. Jag såg hennes mun röra sig, men jag var helt döv. Det susade i öronen. Jag fattade ingenting. 

"... Så vad känner du?" Frågade veterinären. 

"...öööhh va??, jag hörde inte", svarade jag helt i chock.

"Smilla har tumörer i slidan, vi kan operera henne, då behöver vi göra nya urinledare. Hon är även väldigt hård i cervix (livmorderhalstappen) hon har förmodligen tumör där med. Men det kan vi undersöka närmare. Det kan vara så att tumören trycker på nerverna i ryggen som gör att hon tappar bakbenen och som gör att hon har svårt att bajsa, men vi kan inte lova att det är så. Det ser vi först efter operationen. Vi kan ta fler blodprover och odla på urinen osv för att få fler svar."

 

Jag var helt förlamad, tumörer, operation, mer undersökningar, rehab, nya urinrör, kanske inte kan bajsa efter operationen. Mina tankar snurrade och hade panik. 

Jag tog henne i min famn, hon skakade av rädsla. Jag satte mig på golvet med henne. Vi kramades, hon kikade ut genom dörren. Det blåste och hon såg löven. Ville ut och jaga dom. 

Där insåg jag att det var dags för henne att få jaga löv förevigt. Hon ska inte behöva gå igenom all denna smärta och rehab för att sedan kanske inte bli helt återställd. Hon är ändå 10 år. 

 

Beslutet var inte lätt, jag grät ögonen ur mig. Vi mös på golvet, Enya kom in från bilen. Hon fick vara med. Hon la sig bredvid Smilla på filten. Öra mot öra. Dom mös och snarkade ikapp. 

Efter ett tag var det dags. 

Jag gick sönder. 

Men det var fint. Lugnt och stilla. Hon led inte. Nu har hon det bra. 

 

Jag tog henne i min famn, åkte hem till Baggerud och begravde henne. Nu har hon det bra som sagt. Tomrummet efter henne är enormt. 

Jag och Enya ska nu försöka leva själva. Det är konstigt för oss båda. Ovant, konstigt, svårt, ensamt.