Gustavsvik + Sjukvården = Förenat med livsfara?
I Lördags åkte jag, mina bröder och våra partners till Gustavsvik för att bada. Vi har inte varit där på många år, så vi såg framemot detta besök.
Vi satte ögonbindel på J och J. Dom har aldrig varit där så vi ville busa lite med dom. Vi hade super skoj och vi kände oss som barn på nytt.
Efter två timmar så hände det en grej. Jag åkte en av rutschkanorna och kom för högt upp på kanten i den sista "kupolen". Badringen vände inte tillbaka utan slog över och gjorde så att jag föll handlöst 2.5 meter rakt ner i rutschkanan med ansikte och knän först. Jag minns bara hur det vita golvet kom emot mig och hur ont det gjorde. Jag kände inte mina ben från knäna och neråt men jag såg dom. Jag höll om dom och blundade. Trodde att jag hade lyckats stanna, men när jag öppnade ögonen så var jag på väg ner i ruschkanan. Jag hade bara ordet smärta i huvudet. Jag ville att någon skulle trycka på nödstopp. Jag ville att allt skulle stanna så jag fick kliva av.
När jag kom ner så kunde jag inte resa mig upp själv. Mina knän gjorde nåt fruktansvärt ont och mina ben skakade. Jag blödde på fötterna och om fingrarna. Jag fick hjälp att komma upp från vattnet och jag tog stöd mot en vägg. Jag kunde inte stå. Folk kikade underligt på mig men det var inget mer med det.
Jag haltade försiktigt iväg till skåpet och letade på alvedon. Sedan så satte jag mig ner och vilade.
Efter två timmar så kunde jag knappt stå på foten. Jag sa till en badvakt och dom kikade på foten och satte på ett plåster på såret.
Sen ringde vi 1177 och dom sa att jag skulle hem och vila. Jag tog mig till dushcen och sedan så fick jag foten lindad.
När jag kom hem så mådde jag sämre. Jag la mig på soffan och foten värkte nåt fruktansvärt. Jag kände mig helt mörbultad. Jag slumrade tillochfrån. Jag åt lite mat men mådde mest illa.
När jag vaknade på söndagen så kom jag inte ur sängen. Jag fick rulla ur efter många om och men. Jag kunde inte vrida på huvudet och kunde inte klä på mig själv.
Jag ringde till 1177 igen och berättade att jag hade fått mer ont och att smärtan hade förvärrats.
Sköterskan blev helt chockad över att jag inte åkt in till akuten tidigare, men 1177 hade ju sagt åt mig att åka hem och vila. (?)
Väl på akuten så sa sköterskan där att det 1177 hade sagt var helt galet. Jag skulle ha kommit in med detsamma!
Jag blev undersökt och skickad på röntgen. Läkare och sköterskor var stressade och lyssnade inte på mig. Dom undersökte mig lite hattigt och jag kände att de bara ville iväg till nästa. Korridorerna var fulla av sängar med patienter på.
Stressen var ett faktum och sköterskorna orkade inte ens vara trevliga. Svetten lackade i pannan på dom. Min röntgen visade ingenting, så jag fick värktabletter och så fick jag åka hem.
Att jag inte kan röra en tå var ingenting dom brydde sig om, att jag har fått en konstig knöl vid nyckelbenet som gör ont kollade dom inte ens på. Att mina revben gör ont och är svullna fram vid bröstbenet kollade dom inte heller. Att jag knappt kan vrida på huvudet var inget att oroa sig över heller.
Mina tokblåa fot skulle bli bra, trotts att jag knappt kan stödja på den.
Vad är detta egentligen??? Jag kände mig som en vante. Ingen tog mig på allvar. Ingen kollade mig grundligt. Jag har så otroligt ont i kroppen. Jag kan inte ens tvätta håret själv! Jag kan inte klä på mig själv, inte ens borsta mitt hår.
Men enligt akutmottagningen så är det helt normalt. Min fot blir bara blåare och blåare, men det är helt normalt.
Hallå!? Jag föll TVÅ OCH EN HALV METER!!!!! Helt handlöst!! Av badvakterna fick jag ett plåster, av vården fick jag ingenting! Men va?
Jag har så ont i nacken att jag inte kan hålla upp mitt huvud längre stunder. I väntrummet så fick jag stödja det mot J. Jag kunde inte resa mig upp efter röntgen. Sköterskan var tvungen att hjälpa mig upp. Att ta på sig skorna efteråt var obefintligt.
Så jag ligger i min säng med smärta. Sån jävla smärta. Vad kan jag göra? Ingenting. Vården är inget att ha. Dom springer runt som yra höns och stressar upp patientena. Ingen kan svara på något och det var inte bara vi som var alldeles uppgivna.
Jag får helt enkelt hoppas på att jag läker som jag ska och att jag inte får några men för livet. Jag har fruktansvärt ont men ingen tar mig på allvar. Ska man behöva komma med kroppsdelar i plastpåse för att bli tagen på allvar?
Jag känner mig uppgiven och bortfösad. Ivägen bara. Ovälkommen. Vad tusan ska jag ta mig till?
