Lärarvikarie vs Busschaufför

Ett genialiskt sätt att spara pengar i grundskolan/förskolan är att inte sätta in lärare. Om en lärare blir sjuk, skall ingen vikarie tillsättas första dagen, utan annan personal ska titta till klassen.

Förslaget är så bra, att det borde genomföras även i lokaltrafiken. När en busschaufför blir sjuk, kan ju en kollega till honom hoppa in och köra två bussar. Han kan ju springa mellan bussarna och... köra fram dem ett stycke i taget. Att passagerarna under tiden tycker, att det går väldigt långsamt framåt, gör väl inte så mycket. De är ju bara passagerare. Och nästa dag kommer någon annan och kör bussen, och han kan ju vara riktigt duktig, fast han inte har körkort för buss.

En annan härlig utväg är ju att passagerarna själva hjälps åt att köra bussen. Alla människor vet ju, hur man kör en buss, för alla har ju åkt buss. I bästa demokratisk ordning kan man fastställa, vart man ska åka och vilken väg man ska köra, vilken hastighet man ska hålla och när man ska stanna. Att man under tid inte når sitt mål och kan göra sin insats i samhället betyder intet mot att man fått vara med om att i gemenskap med andra människor fatta beslut. Kan barnen i skolan, kan vi i bussen!

Skulle det trots allt uppstå problem i bussen och skulle någon sakna den trygga färden under den vanliga chaufförens ledning, kan man väl hitta på lite fria aktiviteter. man kan spela kort och schack. Någon kan kanske berätta en festlig historia. På så sätt glömmer man kanske, varför man sitter i bussen.
Det som duger åt barnen i skolan måtte väl duga åt en passagerare i en buss?

 

 

Nattliga funderingar

Jäkla skit att råka somna på soffan i 2-3 timmar. Hela natten är ju förstörd! Hur ska jag nu kunna sova? 
Känner mig pigg som vinden utanför. 
 
Känner mig lite sorgsen. Vet inte varför riktigt. Kanske beror det på vintern som kommer. Kylan, mörket, regnet. Kanske beror det på att jag saknar min goa vän som klippte alla band med mig i våras. 
Känner en ensamhet som inte borde finnas. Jag är inte ensam. Men varför känner jag denna dysterhet? Kanske är det en fas? 
Vet inte. 
Kanske är det vetskapen om att helgen blir ovanligt lång, ensam och trist? Ingen kärlek. Bara jag och mina dammråttor som ska slåss. 
Kanske är det för att min bil är paj så jag inte ens kan åka och handla? 
 
Det är helt tyst runtomkring mig. Alla sover. Inte ett ljud hörs. Känns som jag sitter i ett vaccum. 
 
Imorrn är det onsdag. Våran träningsdag. Men nu är det över. Ingen mer dans för mig. Inte alls. Jag kommer inte leta ny partner. Orkar inte. Inte efter sveket. Inte efter det beteendet. Jag är värd så mycket mer än att bli behandlad på det sättet. 
Jag behöver inte ta sån skit. 
 
Detta mörker som kommer med hösten är lika jobbigt varje år. Jag bli trött, gnällig, tjurig. Jag behöver sol för att må bra. 
Ljuset, värmen, skratten och glassen. 
Höst och vinter tar kål på  mig! 
Hur ska jag klara denna vinter? Denna vinter känns extra tuff. Du finns i mitt liv, men så långt bort. Nätterna blir så mycket längre. Veckorna blir ännu längre. Helgerna är så korta. Mörkret gör det jobbigt att vara ifrån dig. Kommer vi klara vintern? 
Klart vi gör säger vi. Men hur kommer det bli? Snöoväder och blixthalka gör att vi inte kan ses. Tåg som är inställda, vägar som är avstängda. Snöjour som ställer till det. 
Mörker som vill sluka oss. Äta oss. Kväva oss. Hur många blommor blommar under vintern? Mina tomatplantor har gett upp. I helgen ska de få sin sista vila. 
Kommer vi blomma hela vintern? Kommer vi överleva frostens attack? Kommer vi överleva de isande vindarna? Snöstomen och alla mil ifrån varann? 
Dessa prövningar alltså... aldrig tar de slut. 
 
När börjar Svensson livet? Börjar det någonsin? Där livet lunkar på utan större incidenter. Skulle vara skönt om det bara fick lunka på ibland. Måste allt hända på en och samma gång? 
 
Besked efter besked når mig. Kanske bättre att bosätta sig på polarisen utan telefon, sociala medier och annat skit som bara vill ställa till det. 
Längtar efter min gård. Den skulle kanske bli mobilfri? 
Sitta på knä och rensa ogräs i landet. Ge mina djur mat. Klippa kor. Ligga i halmen och pussa på fåren. Plocka ägg och prata med rådjuren som pallar mina äpplen. 
Jag behöver lugn och ro. Min oas. Gå ut i trädgården på morgoen. Känna solen. Höra koltrasten. Känna frid. Staden är inte bra för mig. 
Men kanske 2 år till. Sen har jag kanske hittat mitt paradis på jorden. Tillsammans med dig. Tillsammans kan vi driva vårt lilla lilla ställe. Bruka vår jord och svära över väder och vind. 
 
 
 
Men tills dess får vi drömma och kämpa. Njuta av nuet. Att vi faktiskt kan bada hur länge vi vill hos mig. Vi behöver inte bära ved. Njuta av våra sovmorgnar. 
Har en känsla av att du kommer finna mig ute hos djuren på lördagsmorgonen om 5 år. Jag har ju så svårt att hålla mig ifrån dom. Smyga upp, låta dig sova. Gå ut och mätta de hungriga magarna. 
Smyga in och ge dig kaffe, eller så kanske du hinner före. 
När jag är ute i lagårn så har jag en förmåga att fastna där. Haha! 
 
Nehe, dags att ta mina drömmar under armen och gå till sängs. Kanske läsa lite? Känner ingen lust till det. Känner en oro, rastlöshet, en stress? Varför? 
 
Dessa frågor alltså! 
 
Ge min en shutdown knapp tack! 
 
Natti natti där ute! 
 

Vad är okej i omklädningsrummet?

Jag simmar ju några gånger i veckan. När man besöker en plats regelbundet så börjar man iakta saker och ting. Man gör det utan att man tänker på det. 
 
Som den gången när det kom in två unga tjejer, den ena var kanske 8 år och den andra ca 12 år. Lilltösen duschar i foppatofflor, men den äldre duschar i skyhöga klackar och det blir skitigt i hela duschen! Jord och grus lossnar... 
I bastun häller de på 2 stora hinkar vatten så en mamma med två småbarn får fly fältet. Samma för mig. Vi blev ju steka därinne! 
Sen har de vattenkrig i hela duschutrymmet. Jag var lagom road... Suck... 
När jag går så säger jag till i kassan och dom skulle gå och prata med dom. 
 
 
 
 
En annan upplevesle är dessa pojkar med mammor. Hur länge får pojkar följa med in på damernas egentligen? Jag kan tycka att det är en aning jobbigt när 10 åriga småpojkar står med stora ögon och glor på min nakna kropp! Låt mig duscha i fred! 
Detta är väl en osynliglag. En tyst lag som ingen pratar om... Men hur länge är det egentligen okej för pojkar att följa med sin mamma in på damernas? 
Jag tycker inte om att bli studerad av främmande männsikor. 
Jag är inte bekväm i att ha stora runda ögon som stirrar på mig! Vad ska man göra? Jag kan ju inte gärna säga till mamman: - Ursäkta, men din son glor ögonen ur sig på mig... 
HAHA! Hur skulle det se ut?! 
 
Känns som att deras ögon ska ramla ur huvudet på dom ibland. 
Och nej. Jag har ingen konstig groda på magen eller något sådant. 
Någon mer som stör sig på detta? Eller är det jag som är lite kinkig? 
 
 
 
 
Bloggerfy Splinx