Konsten att skriva

Är det inte lustigt. När man har massor av tid att skriva så kommer man inte på ett skit. 
Sitter på ett tåg. Har sju timmar resa idag. Jag har ca tre timmar kvar. 
Jag har pluggat och är klar med det. 
 
Sen känner jag att jag kan ta mig tid till att skriva. Jag älskar ju att skriva. Min plattform. Tankar. Idéer. Drömmar osv. Men det är ju hopplöst. Helt plankt, tomt. 
 
Men mitt i vardagen, plugget, på jobbet, när jag ska sova eller i duschen. Då kommer det massor av tankar och ideér som vill komma ut. Jag stoppar in dom i en egen liten låda i huvudet. Men när jag väl har tid så går det inte att öppna lådan. Den är stängd. Låst. Borta. Varför? 
Händer det er också? 
Suck... 
 
 
 
 
En liten kille sitter bakom mig på tåget. Han pratar om allt som finns. Gulligt och uppiggande. Alla är helt tysta i vagnen. Utom han. Mysigt med lite trallande och jag fullständigt älskar att höra hans tankar. Spontant, enkelt, inga krussiduller. 
Han är kanske 4-5 år. Pappan kämpar otorligt med honom och hans yngre syster. Styr ihop med packning, mat, fika, chips, pysselböcker, ipads, tårar och näsdukar. Han gör det briljant! Inte enda irritation i rösten. Inget skäll ingenting. Han bara kör på. Lugnt och stilla. Nerver av stål! 
 
Jag åker X2000. Baklänges!! Hua!! Fy tusan så åksjuk jag är. Det kanske beror på att jag inte ätit sen frukost. Har några torra mackor i väskan. Får väl rota fram dom och mumsa lite. 
Ser framemot middagen ikväll. 
 
Ser framemot att bara få komma fram. Ska bli underbart att få se de blå. Som iskristaller. Djupa som havet. Vackra som safirer. När jag ser in i de blå, så ser jag världen. Det är som att kika i en snöglob. Ni vet en sån man skakade om när man var liten. Snön föll över något fint motiv. Men i de blå faller ingen snö. Där skiner solen, det är rosa. vackert. Kärlek. 
Vad har hänt? Att det var de blå som jag sökt efter hela livet. Att det skulle bli dom som förtrollade mig. Jag var förtrollad innan jag visste om det. 
Fem dagar ska vi få vara tillsammans. Inte dagtid dock, men kvällarna. 
Som jag längtat. 
 
Att en impuls kan vända så mycket. Impuls är bra ibland. Hittade en billig biljett, fick reda att en kursare skulle till min hemort på Söndag. Vi åker tillsammans hem. 
Så himla bra när man är student och utbildar sig till två saker samtidigt. 
Ibland ska man ha tur! 
 
Nu svamlar jag väl igen? Detta svammel. Jag är alldeles för bra på att svammla. 
Lika bra att sluta skriva så hörs vi framöver. 
 
Ha det så gott! 

Paris står i brand

Världen står i brand. Paris är i chock. Så många döda. Så många familjer som splittras. Så mycket hat. Mina tårar rinner. Det är så hemskt. I Sverige brinner flyktingförläggningar. Var tog all kärlek vägen? Detta är en dag i sorg. 

 

 
Jag tappar  tron på mänskligheten. Kommer det bli ett tredje världskrig? All denna terror. 
Svensson sitter hemma i soffan och gnäller över att vi inte får sjukvård i tid. Att vi borde hjälpa oss själva först innan vi kan hjälpa någon annan. 
All denna rasism gör mig galen!
Min facebook fylls med ord om att stänga gränserna, vad ska de hit och göra? Komma hit och leva på våra skattepengar. Osv. 
Jag blir lite rädd. Känner jag dessa människor? Vilka är dom? Hur kan de skriva någonting likande? 
 
Människor flyr sina hem! Flyr från minnen, arbete, vänner, skola, släkt, trygghet. Dom springer. Panik. Dottern får kanske med sig sin nallebjörn. 
det enda dom har med sig är kläderna de har på sig. 
 
Jag orkar inte väcka denna diskussion varje gång någon säger att dom borde fortsätta till nästa land. 
 
Om jag var på flykt så skulle jag vara otroligt tacksam för att få komma till ett land som kan hjälpa mig. Hjälpa mig med bostad, kläder och mat. 
 
Vart tog vår mänsklighet vägen? Har den dött ut i alla instagrambilder? Imorse vaknade jag i en säng. Min säng. Mat i kylen, värme i elementen och vatten i kran. Jag har min trygghet här. 
Jag mötte en man idag när jag gick ut med voffarna. Vi stannade och pratade. En bra stund. Två totala främlingar fann varann genom Paris. Hur hemskt det är. Otäckt. Det är ju så nära oss! Vad kommer hända nu? Oron är ett faktum. 
 
Facebook fylls denna morgon med artiklar på ett brinnande Paris. Flyktingar som hungerstrejkar och boenden som brinner. 
 
Är detta vår nya verklighet? Rasism. Ordet får mig att må illa. Blir helt gråtfärdig. Klumpen i halsen är stor och äcklig. Hur kan ni hata så mycket!? 
 
Ja, flyktingarna kanske hungerstrjekar för att de får bo i kollektiv. På varann. Alldeles för trångt och skitigt! Innan ni dömer och snackar skit. Kan ni inte tänka er tanken: Tänk om det var JAG!? Skulle JAG vilja bo med 35 främlingar på en yta stort som ert kök? 
 
Jag skäms när jag läser vad folk skriver. Vi trygga Svenskar som aldrig har varit i krig. Vi svälter inte, vi är inte fattiga. Vi har tryggheten, maten, jobbet. 
 
Ibland önskar jag männsikor tänkte lite längre och inte svalde allt som tidningarna skriver. Det finns alltid en orsak till varför männsikor gör vissa saker. 
 
JA! Såklart finns det rötägg som kommer hit och förstör, så är det med Svenskarna med. Rötägg kommer det alltid att finnas. 
 
Jag ber er bara att tänka till lite ibland. Vänd på kakan både en, två och tre gånger. 
Världen är inte svart eller vit. Världen är kaos. Terrorn får inte vinna. 
Om detta fortsätter så kommer den vinna! 
 
Öppna era hjärtan ge kärlek. Ha förståelse. Tänk till. 
 
 
 
 
 

Nattliga funderingar

Jäkla skit att råka somna på soffan i 2-3 timmar. Hela natten är ju förstörd! Hur ska jag nu kunna sova? 
Känner mig pigg som vinden utanför. 
 
Känner mig lite sorgsen. Vet inte varför riktigt. Kanske beror det på vintern som kommer. Kylan, mörket, regnet. Kanske beror det på att jag saknar min goa vän som klippte alla band med mig i våras. 
Känner en ensamhet som inte borde finnas. Jag är inte ensam. Men varför känner jag denna dysterhet? Kanske är det en fas? 
Vet inte. 
Kanske är det vetskapen om att helgen blir ovanligt lång, ensam och trist? Ingen kärlek. Bara jag och mina dammråttor som ska slåss. 
Kanske är det för att min bil är paj så jag inte ens kan åka och handla? 
 
Det är helt tyst runtomkring mig. Alla sover. Inte ett ljud hörs. Känns som jag sitter i ett vaccum. 
 
Imorrn är det onsdag. Våran träningsdag. Men nu är det över. Ingen mer dans för mig. Inte alls. Jag kommer inte leta ny partner. Orkar inte. Inte efter sveket. Inte efter det beteendet. Jag är värd så mycket mer än att bli behandlad på det sättet. 
Jag behöver inte ta sån skit. 
 
Detta mörker som kommer med hösten är lika jobbigt varje år. Jag bli trött, gnällig, tjurig. Jag behöver sol för att må bra. 
Ljuset, värmen, skratten och glassen. 
Höst och vinter tar kål på  mig! 
Hur ska jag klara denna vinter? Denna vinter känns extra tuff. Du finns i mitt liv, men så långt bort. Nätterna blir så mycket längre. Veckorna blir ännu längre. Helgerna är så korta. Mörkret gör det jobbigt att vara ifrån dig. Kommer vi klara vintern? 
Klart vi gör säger vi. Men hur kommer det bli? Snöoväder och blixthalka gör att vi inte kan ses. Tåg som är inställda, vägar som är avstängda. Snöjour som ställer till det. 
Mörker som vill sluka oss. Äta oss. Kväva oss. Hur många blommor blommar under vintern? Mina tomatplantor har gett upp. I helgen ska de få sin sista vila. 
Kommer vi blomma hela vintern? Kommer vi överleva frostens attack? Kommer vi överleva de isande vindarna? Snöstomen och alla mil ifrån varann? 
Dessa prövningar alltså... aldrig tar de slut. 
 
När börjar Svensson livet? Börjar det någonsin? Där livet lunkar på utan större incidenter. Skulle vara skönt om det bara fick lunka på ibland. Måste allt hända på en och samma gång? 
 
Besked efter besked når mig. Kanske bättre att bosätta sig på polarisen utan telefon, sociala medier och annat skit som bara vill ställa till det. 
Längtar efter min gård. Den skulle kanske bli mobilfri? 
Sitta på knä och rensa ogräs i landet. Ge mina djur mat. Klippa kor. Ligga i halmen och pussa på fåren. Plocka ägg och prata med rådjuren som pallar mina äpplen. 
Jag behöver lugn och ro. Min oas. Gå ut i trädgården på morgoen. Känna solen. Höra koltrasten. Känna frid. Staden är inte bra för mig. 
Men kanske 2 år till. Sen har jag kanske hittat mitt paradis på jorden. Tillsammans med dig. Tillsammans kan vi driva vårt lilla lilla ställe. Bruka vår jord och svära över väder och vind. 
 
 
 
Men tills dess får vi drömma och kämpa. Njuta av nuet. Att vi faktiskt kan bada hur länge vi vill hos mig. Vi behöver inte bära ved. Njuta av våra sovmorgnar. 
Har en känsla av att du kommer finna mig ute hos djuren på lördagsmorgonen om 5 år. Jag har ju så svårt att hålla mig ifrån dom. Smyga upp, låta dig sova. Gå ut och mätta de hungriga magarna. 
Smyga in och ge dig kaffe, eller så kanske du hinner före. 
När jag är ute i lagårn så har jag en förmåga att fastna där. Haha! 
 
Nehe, dags att ta mina drömmar under armen och gå till sängs. Kanske läsa lite? Känner ingen lust till det. Känner en oro, rastlöshet, en stress? Varför? 
 
Dessa frågor alltså! 
 
Ge min en shutdown knapp tack! 
 
Natti natti där ute! 
 
Bloggerfy Splinx