Konsten att skriva

Är det inte lustigt. När man har massor av tid att skriva så kommer man inte på ett skit. 
Sitter på ett tåg. Har sju timmar resa idag. Jag har ca tre timmar kvar. 
Jag har pluggat och är klar med det. 
 
Sen känner jag att jag kan ta mig tid till att skriva. Jag älskar ju att skriva. Min plattform. Tankar. Idéer. Drömmar osv. Men det är ju hopplöst. Helt plankt, tomt. 
 
Men mitt i vardagen, plugget, på jobbet, när jag ska sova eller i duschen. Då kommer det massor av tankar och ideér som vill komma ut. Jag stoppar in dom i en egen liten låda i huvudet. Men när jag väl har tid så går det inte att öppna lådan. Den är stängd. Låst. Borta. Varför? 
Händer det er också? 
Suck... 
 
 
 
 
En liten kille sitter bakom mig på tåget. Han pratar om allt som finns. Gulligt och uppiggande. Alla är helt tysta i vagnen. Utom han. Mysigt med lite trallande och jag fullständigt älskar att höra hans tankar. Spontant, enkelt, inga krussiduller. 
Han är kanske 4-5 år. Pappan kämpar otorligt med honom och hans yngre syster. Styr ihop med packning, mat, fika, chips, pysselböcker, ipads, tårar och näsdukar. Han gör det briljant! Inte enda irritation i rösten. Inget skäll ingenting. Han bara kör på. Lugnt och stilla. Nerver av stål! 
 
Jag åker X2000. Baklänges!! Hua!! Fy tusan så åksjuk jag är. Det kanske beror på att jag inte ätit sen frukost. Har några torra mackor i väskan. Får väl rota fram dom och mumsa lite. 
Ser framemot middagen ikväll. 
 
Ser framemot att bara få komma fram. Ska bli underbart att få se de blå. Som iskristaller. Djupa som havet. Vackra som safirer. När jag ser in i de blå, så ser jag världen. Det är som att kika i en snöglob. Ni vet en sån man skakade om när man var liten. Snön föll över något fint motiv. Men i de blå faller ingen snö. Där skiner solen, det är rosa. vackert. Kärlek. 
Vad har hänt? Att det var de blå som jag sökt efter hela livet. Att det skulle bli dom som förtrollade mig. Jag var förtrollad innan jag visste om det. 
Fem dagar ska vi få vara tillsammans. Inte dagtid dock, men kvällarna. 
Som jag längtat. 
 
Att en impuls kan vända så mycket. Impuls är bra ibland. Hittade en billig biljett, fick reda att en kursare skulle till min hemort på Söndag. Vi åker tillsammans hem. 
Så himla bra när man är student och utbildar sig till två saker samtidigt. 
Ibland ska man ha tur! 
 
Nu svamlar jag väl igen? Detta svammel. Jag är alldeles för bra på att svammla. 
Lika bra att sluta skriva så hörs vi framöver. 
 
Ha det så gott! 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: