Melankoli
En vän till mig hörde av sig. Undrande vart jag tagit vägen.
Ja, vart har vägen tagit vägen? Vart har vägen fört mig? Jag vet inte riktigt. Inget twittrande, instagrammande eller bloggande på en halv evighet.
Jag finner inga ord längre.
Jag älskar att skriva, att känna tangenterna, höra dom.
Men nu finner jag inga ord längre. Bokstäverna är bara kaos. Mitt huvud är kaos. Mitt liv är smått kaos.
Jag pluggar fortfarande utan CSN. Vilket gör mig sjuk. Stressen är ett faktum. Mitt välmående existerar knappt. Sover oroligt, äter dåligt och orken har flytt till Bahamas eller nåt. Mitt humör är kasst. Senast idag fick en god klasskompis en känga av mig! Fy fan vad ångesten kom då. Jag bad om ursäkt och ville bara sätta mig ner och gråta. Jag som alltid är så glad och positiv.
Jag ser de små varningsignalerna. Väggen. Som jag sprang in i med full kraft för 2.5 år sen.
Vill inte dit. Jävla CSN att bråka med mig hela tiden.
Skolan skrev intyg åt mig, men det intyget var tydligen inte giltigt! Blir så trött! Jag pallar inte! Låt mig få pengar så jag kan börja slappna av och koncentrera mig på mitt pluggande!
Vill inte hoppa av, skulle vilja klara av detta och gå vidare.
SItter här och lyssnar på Maggio. Vilka texter den kvinnan får ur sig alltså! Melankoliskt. Hon är riktigt bra. Passar bra en kväll som denna.
Idag när jag kom hem så stod min kyl öppen! Yey! Passar ju en pank student perfekt! Har en ketchup och tre ägg kvar typ.
Fan.
Jag har inte fått lön på två månader, så ni kan ju tänka er hur bra jag har det.
Jag ska inte gnälla. Men ibland får man väl lov att göra det?
Jag saknar kossorna. Dom är så kloka. Lugna. Mysiga. Vackra. Rofyllt.
Jag behöver landet känner jag.
Skulle kanske skaffa mig en fet ponny att ta hand om. Jag behöver få jobba fysiskt. Kämpa lite. Slita lite. Ösa skit. Känna doften av djur, mat, hö. Kärlek. Gå upp i ottan i mörkret. Frysa benen av sig. Komma ut till djuren. Kramas, ge dom frulle. Kärlek. Myspys.
Jaja, som sagt, så ska man ju inte gnälla. "Det finns ju dom som har det värre" Orden ekar i mitt huvud sedan barndomen.
Jo jag vet. Alla som är på flykt osv. Det är förjävligt.
Men ibland är det svårt att tänka på alla andra när man själv inte är på topp.
Jag har aldrig hatat siffran 45 så mycket som jag gör nu!
45 mil. Det är alldeles för långt.
Den stora trygga famnen. Få höra att allt kommer ordna sig.
Nu får det vara slut på gnället för ikväll, nu ska jag återgå till pluggandet.
Jag kanske skulle försöka få igång mitt skrivande lite igen. Kanske kan det hjälpa att få ner lite tankar om elände och rosa luftslott?
Allt är ju inte svart eller vitt. Jag har ju en hel del rosa i mitt liv med.
Tack för ikväll
