Dansantakossan

Efter två år som anställd så blev det dags att säga farväl.

Kommunen ska spara pengar så min tjänst drogs in. 

 

Det som gör mest ont är att lämna mina elever och kollegor. 

Nu är det sommarlov och alla är lediga och lokalerna står tomma på skolan. 

 

Jag köttar på med mitt egna företag och ser framåt. 

 

Här om dagen fick jag ett brev från min förra arbetsgivare. Jag blev lite hoppfull ändå, kanske var det avtackningen som jag aldrig fick? Ja, ni läste rätt. Jag blev aldrig avtackad. Mina kollegor som slutade fick halsband, presentkort, blommor osv. Jag fick inte ens ett tack eller ett hej då. Det var lite dåligt kan jag tycka. 

Men OM jag blev förvånad. 

Det jag fått var en kvittens på att jag lämnat in alla mina nycklar... 

Det gjorde ont! 

 

Då bestämde jag mig. 

Trotts avrådan från folk runt omkring mig. Att jag borde hålla tyst om detta, så nej! Mitt andningshål är min blogg. Så har det varit sen 2008 då jag startade den. 

Så nu kommer det ett inlägg som kan skapa rabalder och elände. Men vad ska dom göra? Ge mig sparken? Too late. Eller så kommer dom aldrig mer att anställa mig och jag är rökt där. Visserligen tråkigt eftersom jag trivdes så bra med mina kollegor och elever, men det är en risk jag tar. För ledningen kommer jag då inte sakna.

 

 

 

 

Okej.... 

Dags att berätta hela sanningen nudå. 

 

Jag började att fråga min chef lite vackert i början av året om min anställning som löper ut i juni. Jag berättade att det vore skönt att få veta, ifall jag behöver söka andra jobb eller så. 

Hon sa att jag skulle få besked i senast i början på mars. 

Toppen tänkte jag. 

 

Tiden gick och min chef slutade, jag fick en ny och jag frågade henne samma sak. 

Hon kunde inte svara på det. 

 

April kommer och jag börjar få panik. Hur blir det? Oron för framtiden ger mig mardörmar och sömnsvårigheter. 

Jag börjar kolla på andra jobb men magkänslan säger mig något annat. 

 

Min närmsta kollega håller mig lugn och resonabel. Jag börjar tänka på en plan B. Kanske skulle jag få mitt företag att växa nu? Hitills är det endast danskurser, kan jag få in mer i det? Trafik? 

Jag börjar forska i detta och ser att jag kan nog få till körlektioner i mitt företagande. 

 

Mina kvällar fylls med research och en plan börjar ta form.

Många samtal och mail blir det och jag ser att planen går att förverkliga. 

 

Jag börjar jobba något oerhört mycket på kvällarna och helgerna med företaget för att få ordning på det. 

 

Min chef lyser med sin frånvaro och varje gång jag frågar så får jag inga svar. 

Det ger mig bränsle och jag orkar fortsätta jobba med mitt egna. För där finns inga chefer som inte kan ge mig svar, utan där tar vi reda på alla svar som behövs. 

 

När det är fem veckor kvar på min anställning så kommer chefen ut i verkstan och säger att jag inte får stanna kvar, sen går hon. 

Jag fick en kalldush. Det var som om någon drog ur propppen. Jag blev helt mållös. Jag stod där och förberedde en lektion och var lite lagom stressad. 

Jag stirrade tomt framför mig och tårarna började rinna. 

Jag tog mig till omklädningsrummet och där kunde jag gråta obehindrat. Jag fattade ingenting. Jag grät i en vecka och hoppades nånstans på återkoppling från chefen. Ett avslutningssamtal eller liknade. 

Men, inte ett ljud. 

 

Sorgen gick över till ilska, ilskan blev bränsle till företagandet. Aldrig att jag skulle gå ut i en arbetslöshet. 

Jag hade 4 veckor på mig att få ordning på alla parametrar innan det var dags att stå helt på egna ben. 

 

 Jag lägger i ett par högre växlar och ökar takten. Nu är det bråttom att få ordning.

 

I tidigare inlägg kan ni läsa om dubbelkomado, kläder, osv. 

 

Jag betämmer mig för att jag ska avsluta detta på topp! 

 

När avslutningsdagen kommer så äter vi mat och tårta ihopa. Vi sjunger och har kul. Jag biter ihop och inte en enda tår fällde jag.